Stay or go? Part 1.
Hugo.. Hans liv har haft sina stunder. Allt började när han var fyra och hans mamma hittade sin man i säng med en annan kvinna. Efter det var hon inte sitt glada pigga hon utan någon som bara låg i sin säng och grät. När Hugo hade fyllt fem hittade han sin mamma för första gången liggandes på sitt sovrumsgolv liggandes i hennes spyor och någon sorts vätska. Det var inte sista gången han var tvungen att se henne så. Vid åldern av sju blev han misshandlad av sin mor. Hon tog även droger nu. När han hade slutat tvåan hittade han sin mor död på golver i köket.
Efter det flyttade han hem till sin pappa som har ehn liten lägenhet i England tillsammans med sin nya fru och hennes son. Efter flytten förändrades Hugo. Vid åldern av nio hade han lärt sig att ljuga och fake le. Allt var ju faderns påhitt, vilken nioåring fake ler och ljuger om sitt liv. Well well. Han kon inte så bra överens med hans "nya" mamma och var fiende med pappan.
Hugo går sitt första år på East High i London. Minns ni känslan man hade i magen första gången man skulle träffa sin klass för första gången? Det är så han känner sig just nu.
Hugo gick genom korridoren fylld av elever och lärare. Sanningen var att han had ingen aning om vart han skulle vara så han fortsatte att gå tills han såg en skylt där det stod "Reception" på. Han log för sig själv och klev in.
"Yes"? En tant på 50 år kanske, satt på en stol och tittade på en datorskärm.
"Hello, I'm Hugo Tomson. I'm new here so I don't know where I should be".
"Lets see". Hon skrev in något på datorn och tittade sedan på skärmen. "So you should be in classroom 1AMD".
"Oh okey, thanks". Hugo log och gick ut ur rummet.
Han tog till vänster i korridoren och ända fram till längan med bokstäverna "AMD" över öppningen.
Han satte sig ner på golvet mittemot väggen med dörren och lutade sig bakåt. Han plockade fram sin MP3 och snappade förbi alla låtar tills han kom fram till Travelling av Paper Lions. När elevmassan började strömma in i rummet ställde han sig upp och följde med.
Insidan av rummet var ganska tråkig. vrå väggar, bruna bänkar och stolar, sånt som brukar finnas i ett klassrum. Han satte sig på en ledig stol längst bak. Stolen bredvid honom var upptagen av någon som kommer troligen bli klassens populäraste kille. Snygg, lång, blond kille med bruna ögon. Hugo var bara tvungen att snegla lit på denna underbara person. (Juste glömde nog säga det men Hugo är homosexuell). Men i alla fall så stod det en kvinna längst fram i rummet.
"Hello class"! Hon hade en mjuk röst, troligen eftersom att hon höll i deras Musik lektioner. "So welcone here to East High. I hope that you'll like it. Welcome to this class with Art, Music and Dance. I'm going to have you in Music and for now in Dance untill Miss Jackson comes back. My name is Mrs Clatch, Marie Clatch, nice to meet you all." Hon log stort emot klassen.
Right or wrong? part 1
Hej, jag heter Alec Grims och är 17 år gammal. Jag vet att det här året kommer bli ganska annorlunda gemnförelse från förra året så jag skulle vilja dela med mig av det. Jag kanske ska presentera mig först. Som sagt heter jag Alec Mhichel Grims och är 17 år gammal. Jag bor med min mamma och storebror. Min pappa sitter i fängelset efter misshandel emot familjen och mord på min lilla syster. Först bodde vi på en liten ö under Finland som heter Naguu men vi flytade till England i hopp om bättre liv.Jag har rött spretigt kort hår och lysande blå ögon, jag är även 170 cm lång och är hyfsat small. Jag tränar inte i gym eler spelar fotboll som "normala" killar gör. Nej jag spelar piano och gitarr men min största hobbi är fotografering. Jag går sista året i St:Georgy skolan i England.
Detta kommer bli ett intresant år jag vet det.
"Idiot"!
"Ugly basterd"!
"Die"!
"Go away"!
Tja såhär möttes man på sin första rast. Jag är ju "nya" eleven men dom borde inte vara så hårda emot mig.
Några andra i korridoren stod bara och tittade på mig medans vissa skrek dom hära vackra orden till mig.
Några tjejer ifrån klassen under mig stod lite längre bort och viskade och pekade på mig.
Jag orkar inte mera så jag sprang. Jag sprang bort från kommentarerna och blickarna. Jag sprang ut på skolgården och bortåt emot mopederna och bilarna.
Jag hade precis haft min första lektion i matte och när jag kom ut ifrån klassrummet hade folk attakerat mig på direkten.
Jag är inte en sån som gråter men nu tårades mina ögon upp. Jag stannade i slutet av parkeringen för att hämta andan.
"Sorry but are you okey"? Det var en stark men ändå bekväm röst bakom mig som hade ställt frågan. Jag snurrade snabbt runt och möttes av en lite längre kille. Brunt hår och hasselbruna ögon. Han verkade beskyddande och snäll men jag vågade inte medje att jag ville ha beskydd.
"Hello I'm Niall Horan and I know who you are. We have the same math class, you're Alec Grims". En blond kortare kille hade kommit fram till brunetten och räckte nu ut handen. Han var fortfarande längre än mig men ändå inte så mycket. Han hade vackra klarblå ögon och blont hår, det var i och för sig brunt i hårbotten men sånt bryr jag mig inte om.
"Oh, hello. Thank you but I'm fine". Jag tittade ner i marken så att dom inte skulle se tårarna i ögonen som var påväg att svämma över.
"Well something have to be wrong, by the way I'm Liam Payne and I hope that we'll have some classes in common". Liam log emot mig. Innan jag visste ordet av hade Liam slagit armarna runt mig och kramade om mig. Som i chock stod jag stilla och kännde hur Liams beskyddande aura omgav mig.
0
Hello again - Larry
Detta är inget som jag skrivit för skoj skull det är egentligen något jag slängde ihop dom sista minutrarna på Svenskalektionen så att det såg ut som om jag har jobbat xD
Men den blev nästan bra iaf :D
Juste det här är min första Larry fan fic så hoppas inte på för mycket :D
----------------------------------------------
“Harry, vart är du”?! Jag hörde mitt namn ropas men jag sa inget.
“Harry, kom fram”! Det var sommar och varmt. Vinden lekte lätt med mitt bruna lockiga hår och löven runt mig. Jag och Louis hade känt varandra i tre år nu, det är nästan hela mitt liv. Eftersom att jag är åtta och Louis är tio.
Vi hade lovat att vi skulle vart bästa vänner för alltid, att vi aldrig skulle skiljas åt, men vi fick inte som vi ville. Louis skulle flytta till Los Angles och jag skulle stanna här i New york. Eller ja lite utanför New York men nästan där. Jag ville inte förlora honom. Jag ville inte bli av med min brunhåriga vän. Vad skulle jag göra utan Boo-bear?
“Harry, snälla kom fram”. Louis röst lät oroad och tjock av tårar. Jag kramade trädstammen hårdare, varför skulle vi skiljas åt? Tårar började rinna ner på min kind. Jag såg Louis springa snabbt förbi trädet jag satt i. Jag höll andan och hoppades på att jag inte skulle höra mina snyftningar.
“Harry vart är du”? Louis tittade sig omkring och sen upp. ”Harry kom ner, du kan ramla ner och slå ihjäl dig”.
“Vad spelar det för roll? Jag kommer dö av ensamheten om du lämnar mig”. Nu lät jag tårarna rinna hur mycket dom ville.
“Snälla Hazza, du betyder så mycket för mig, jag vill säga hej då åtminstånde”. Jag nickade och klättrade ner med tårarna strömandes ner för kinderna.
“Jag kommer sakna dig jättemycket men så fort jag blir 20 flyttar jag tillbaka. Okej”? Louis kramade om mig. Jag skulle sakna hans kramar, nära och kärleksfulla. Jag drog in hans doft och nickade intill hans nacke.
Vi stod där en lång stund innan Louis släppte taget och gick iväg.
Jag gjorde inget, jag stod bara där och såg den äldre pojken försvinna .
15 år senare:
Det hade gått 15 år sen Louis hade flyttat. Med tiden hade det blivit lättare med dom första dagarna utan Louis vid min sida satt jag bara och grät.
Jag hade växt till mig en del nu. Lång och ganska snygg om man får säga så själv. Jag jobbade nu som bagare i mammas bageri. Det var ett hårt jobb men det var kul och man tjänade på det. Jag hade en egen lägenhet mitt inne i central New York.
Louis hade lovat mig att han skulle komma tillbaka när han var 20 år, det var för fem år sen. Jag hade tappar hoppet på att få se honom igen efter dom fem åren som hade gått. Tänk om han hade hittat någon söt tjej och skaffat familj medans jag har väntat på honom. Tänk om han har glömt bort mig. Tänk om han var död.
Med alla dessa tankar i huvudet drog jag på mig min jacka och blåa Converse. Det var helg och jag skulle träffa Sean och Niall.
Jag gick ut på gatan. Det var fullt av bilar och folk, som vanligt då. Jag gick till höger och upp emot övergångsstället. Folk knuffades för att komma över, det var trångt och varmt. Jag stannade längst fram i klungan och väntade på att det skulle bli grönt för oss. Det blev grönt för bilarna som startade motorerna. Jag kände hur folk tryckte på bakifrån men jag stod stilla. Helt plötsligt kände jag en hård knuff bakifrån och jag föll framåt. Det ändes som om tiden stod stilla när jag föll genom luften tills jag slog i den hårda asfalten. Bromsljud skrek och långt borta hörde jag hur folk skrek. En snabb smärta i sidan slog till och jag kände hur luften tömma mina lungor.
Pip Pip Pip. Ljuden lät avlägsna men ändå tydligt. Jag kunde fortfarande inte öppna ögonen men jag kände närvaron av en varm själ.
“Vart är jag”? Mumlade jag.
“Harry, hur mår du”? Jag kände igen rösten men inte helt riktigt. Den var för vuxen för att vara hans.
“Eh, ont i huvudet och i sidan”. Jag kved till av smärtan som slog till i lungorna när jag pratade.
“Jag kallar efter doktor”. Synen blev bättre och jag hann precis se ryggen på personen som varit i mitt rum. Han var inte så lång så han kunde inte varit mycket yngre än mig. Han hade platt brunt hår men det kunde lika gärna vara lockigt blont. Vem vet min syn var ju fortfarande suddig.
Efter en kort stund kom en lång man in i rummet, först stod han bara och tittade på mig och sen suckand han djupt.
“Då ska vi se, jag ska göra några tester och sen får du åka hem”. Jag nickade och manen gick ut. Jag vände blicken till manen som stod i dörröppningen och såg på mig med ledsna ögon. Nu var min syn tillbaka och jag kunde se honom klart. Som sagt var han ganska kort och hade platt brunt hår, troligen plattat med plattång. Han hade blåa ögon som troligen brukade vara glada men just nu var dom fyllda med sorg.
“Förlåt att jag frågar, men vem är du”? Någon sekund efter jag frågade det önskade jag att jag bara hållit tyst. Tårar hade fyllt ögonen på manen och nu svämmade dom över. Han slog händerna för sitt ansikte och jag hörde hans snyftningar.
“Förlåt jag menar inte”. Jag satte mig upp även fast smärtan var hemsk. Jag ställde mig upp och gick fram till honom. Det tog bara en sekunds tvekan innan jag slog armarna om manen. Där var den igen, den där känslan som säger att jag vet vem det här är. “Louis förlåt att jag glömde dig”. Han stannade till mitt i en snyftning och tittade upp på mig.
“Du kommer ihåg, jag trodde du hade glömt mig”. Han kramade om mig och begravde sitt huvud i min nacke.
“Ja glömma dig? Nej jag trodde du hade glömt mig eller något eftersom att du aldrig kom tillbaka”. Jag puttade ifrån mig från Louis och tittade på honom med stora ögon.
“Jaha du menar det. Nej jag försökte komma tillbaka men jag kunde inte”. Louis tittade ner i golvet.
“Det är lugnt. Vi är ju tillsammans nu”. Jag satte två fingrar under hans haka så att han tittade upp på mig. “Jag har saknat dig så mycket”. Jag lade min panna emot Louis och log.
“Jag har saknat dig med”.
Men den blev nästan bra iaf :D
Juste det här är min första Larry fan fic så hoppas inte på för mycket :D
----------------------------------------------
“Harry, vart är du”?! Jag hörde mitt namn ropas men jag sa inget.
“Harry, kom fram”! Det var sommar och varmt. Vinden lekte lätt med mitt bruna lockiga hår och löven runt mig. Jag och Louis hade känt varandra i tre år nu, det är nästan hela mitt liv. Eftersom att jag är åtta och Louis är tio.
Vi hade lovat att vi skulle vart bästa vänner för alltid, att vi aldrig skulle skiljas åt, men vi fick inte som vi ville. Louis skulle flytta till Los Angles och jag skulle stanna här i New york. Eller ja lite utanför New York men nästan där. Jag ville inte förlora honom. Jag ville inte bli av med min brunhåriga vän. Vad skulle jag göra utan Boo-bear?
“Harry, snälla kom fram”. Louis röst lät oroad och tjock av tårar. Jag kramade trädstammen hårdare, varför skulle vi skiljas åt? Tårar började rinna ner på min kind. Jag såg Louis springa snabbt förbi trädet jag satt i. Jag höll andan och hoppades på att jag inte skulle höra mina snyftningar.
“Harry vart är du”? Louis tittade sig omkring och sen upp. ”Harry kom ner, du kan ramla ner och slå ihjäl dig”.
“Vad spelar det för roll? Jag kommer dö av ensamheten om du lämnar mig”. Nu lät jag tårarna rinna hur mycket dom ville.
“Snälla Hazza, du betyder så mycket för mig, jag vill säga hej då åtminstånde”. Jag nickade och klättrade ner med tårarna strömandes ner för kinderna.
“Jag kommer sakna dig jättemycket men så fort jag blir 20 flyttar jag tillbaka. Okej”? Louis kramade om mig. Jag skulle sakna hans kramar, nära och kärleksfulla. Jag drog in hans doft och nickade intill hans nacke.
Vi stod där en lång stund innan Louis släppte taget och gick iväg.
Jag gjorde inget, jag stod bara där och såg den äldre pojken försvinna .
15 år senare:
Det hade gått 15 år sen Louis hade flyttat. Med tiden hade det blivit lättare med dom första dagarna utan Louis vid min sida satt jag bara och grät.
Jag hade växt till mig en del nu. Lång och ganska snygg om man får säga så själv. Jag jobbade nu som bagare i mammas bageri. Det var ett hårt jobb men det var kul och man tjänade på det. Jag hade en egen lägenhet mitt inne i central New York.
Louis hade lovat mig att han skulle komma tillbaka när han var 20 år, det var för fem år sen. Jag hade tappar hoppet på att få se honom igen efter dom fem åren som hade gått. Tänk om han hade hittat någon söt tjej och skaffat familj medans jag har väntat på honom. Tänk om han har glömt bort mig. Tänk om han var död.
Med alla dessa tankar i huvudet drog jag på mig min jacka och blåa Converse. Det var helg och jag skulle träffa Sean och Niall.
Jag gick ut på gatan. Det var fullt av bilar och folk, som vanligt då. Jag gick till höger och upp emot övergångsstället. Folk knuffades för att komma över, det var trångt och varmt. Jag stannade längst fram i klungan och väntade på att det skulle bli grönt för oss. Det blev grönt för bilarna som startade motorerna. Jag kände hur folk tryckte på bakifrån men jag stod stilla. Helt plötsligt kände jag en hård knuff bakifrån och jag föll framåt. Det ändes som om tiden stod stilla när jag föll genom luften tills jag slog i den hårda asfalten. Bromsljud skrek och långt borta hörde jag hur folk skrek. En snabb smärta i sidan slog till och jag kände hur luften tömma mina lungor.
Pip Pip Pip. Ljuden lät avlägsna men ändå tydligt. Jag kunde fortfarande inte öppna ögonen men jag kände närvaron av en varm själ.
“Vart är jag”? Mumlade jag.
“Harry, hur mår du”? Jag kände igen rösten men inte helt riktigt. Den var för vuxen för att vara hans.
“Eh, ont i huvudet och i sidan”. Jag kved till av smärtan som slog till i lungorna när jag pratade.
“Jag kallar efter doktor”. Synen blev bättre och jag hann precis se ryggen på personen som varit i mitt rum. Han var inte så lång så han kunde inte varit mycket yngre än mig. Han hade platt brunt hår men det kunde lika gärna vara lockigt blont. Vem vet min syn var ju fortfarande suddig.
Efter en kort stund kom en lång man in i rummet, först stod han bara och tittade på mig och sen suckand han djupt.
“Då ska vi se, jag ska göra några tester och sen får du åka hem”. Jag nickade och manen gick ut. Jag vände blicken till manen som stod i dörröppningen och såg på mig med ledsna ögon. Nu var min syn tillbaka och jag kunde se honom klart. Som sagt var han ganska kort och hade platt brunt hår, troligen plattat med plattång. Han hade blåa ögon som troligen brukade vara glada men just nu var dom fyllda med sorg.
“Förlåt att jag frågar, men vem är du”? Någon sekund efter jag frågade det önskade jag att jag bara hållit tyst. Tårar hade fyllt ögonen på manen och nu svämmade dom över. Han slog händerna för sitt ansikte och jag hörde hans snyftningar.
“Förlåt jag menar inte”. Jag satte mig upp även fast smärtan var hemsk. Jag ställde mig upp och gick fram till honom. Det tog bara en sekunds tvekan innan jag slog armarna om manen. Där var den igen, den där känslan som säger att jag vet vem det här är. “Louis förlåt att jag glömde dig”. Han stannade till mitt i en snyftning och tittade upp på mig.
“Du kommer ihåg, jag trodde du hade glömt mig”. Han kramade om mig och begravde sitt huvud i min nacke.
“Ja glömma dig? Nej jag trodde du hade glömt mig eller något eftersom att du aldrig kom tillbaka”. Jag puttade ifrån mig från Louis och tittade på honom med stora ögon.
“Jaha du menar det. Nej jag försökte komma tillbaka men jag kunde inte”. Louis tittade ner i golvet.
“Det är lugnt. Vi är ju tillsammans nu”. Jag satte två fingrar under hans haka så att han tittade upp på mig. “Jag har saknat dig så mycket”. Jag lade min panna emot Louis och log.
“Jag har saknat dig med”.
Nobody's home - Ziall
Hah.. This one sucked xD
Or not really I thought it was good hope you like it ^_^
I changed some of the lyrics but not so much
Nobody’s home - Avril Lavigne
———————
“Well, I couldn’t tell you
Why he felt that way
He felt it every day”
I’ve been watching him for days now.
Every time I saw him he looked sader and sader.
Everyday the same sad smile.
“And I couldn’t help him
I just watched him make
The same mistakes again”
I couldn’t do anything to make him.
I saw from distance how he went through every day the same way.
Making everything the same as the day before.
I couldn’t take it anymore.
“What’s wrong, what’s wrong now?
Too many, too many problems
Don’t know where he belongs
Where he belongs”
“Are you okey”? I went straight up to him one day. He just looked at me with sad ocean-blue eyes.
“Every thing is falling apart. I have a heart with so much problems it hurts. I don’t know where to go or where to stay”. He looked down at the ground and walked away.
“He wants to go home
But nobody’s home
That’s where he lies
Broken inside”
“Don’t you have anyone to stay with”? He stood still and started to talk without even looking at me.
“I just want to go home but I can’t. I want to but they would kill me if I went back home”.
“With no place to go
No place to go
To dry his eyes
Broken inside”
He buried his head in his hand and started so shiver.
He truly was alone with no place to go.
I could hear his crying and I felt so bad when he ran away.
“Open your eyes
And look outside
Find the reasons why”
I walked down the road just to see more people who was crying and stuff.
How could the world be like this with so much hate and sadness.
I had to know why…
“You’ve been rejected
And now you can’t find
What you’ve left behind”
He walked away from me but I needed to see him again. I had to help him.
But he was gone. I asked for him for days but he was all gone.
Was it I who left him…?
“Be strong, be strong now
Too many, too many problems
Don’t know where he belongs
Where he belongs”
He couldn’t be dead, he was strong, or so I hoped.
Even if he’s having a lot of problems he couldn’t leave me without an answer.
Where could I find him?
Where was he?
“His feelings he hides
His dreams he can’t find
He’s losing his mind
He’s falling behind”
There he was, standing on the fence of the bridge. I was standing far away from him but I could see the tears on his face.
What was he gonna do? He couldn’t jump or could he?
I could see he had so much pain inside of him.
As he stood there he started to sing.
“I can’t find my place
I’m losing my faith”
He looked down to the ground as the wind played with his blond hair.
“He’s falling from grace
He’s all over the place, yeah”
Just as I screamed after him, he just turned his head to me and shaped his lips to the word “sorry”. I saw the tears stream down his face.
“I’m goning home”. With those words he let go of the bridge and fell.
When I came to the place that he had jumped from and looked down I couldn’t see anything.
“He’s lost inside, lost inside
Oh oh
He’s lost inside, lost inside
Oh oh, oh”
He’s home now…
Who will it be? Part 8
Förlåt att jag inte la in något igår men jag var helt hjärndöd men nu är nästa del av Who will it be uppe :D
---------------------
Nialls POV:
“Vi ses senare”. Jag vinkade till Josephine som sprang iväg till sin nästa lektion.
När jag gick genom korridoren ner till Bildsalen kände jag besvikelsen komma sköljandes. Så klart skulle hon falla för Louis och inte mig.
Jag gick ner för korridoren och in i bildsalen. Zayn satt tillsammans med Liam. Louis och Harry satt säkert i något hörn och “myste”.
“Zayn, Liam”. Jag gick fram till killarna och log.
“Hur var eran dejt då”?
“Liam sitt still för fan”. Zayn satt och ritade av Liam när han satt på en stol och eftersom han inte fick röra på sig blev Zayn lite smått sur när han rörde på sig.
“Dejt”? Jag frös till och kände hur rådnanden kom smygandes.
“Ja du och Josephine eller vad hon heter”.
“Liam jag lovar att jag kommer döda dig om du rör på dig gen”.
“Det är inget någon dejt vi tränade bara okej”?
“Whatever”.
Josephines POV
Dagen gick och det vad dags att dra till dansen.
“Josephine du tappade något”. Jag ville inte stanna eftersom att jag var sen till bussen men jag var tvungen eftersom jag kände igen rösten.
“Vad”? Jag vände mig om jag tittade på marken.
“Farten”! Det var Louis som hade ropat efter mig och med min tur gick bussen precis när jag vände mig om.
Jag hörde skratten bakom mig, det kändes som knivar emot mig rygg.
“Man lägg av för fan”. Killarna tystnade och stirrade på mig när jag gick fram till dom.
Jag stod så nära Louis så jag kände hans andetag.
“Ehh...Va”?
“Spela inte dum nu. Vad fan har jag gjort för att ni ska mobba mig? Här kommer jag och hoppas på något bra och det första ni säger till mig är att ni tänker döda mig om jag rör Liam eller vad fan ni sa. Varför skulle jag röra honom? Tror ni att jag tycker att det är kul att flytta varje år till olika länder”? Jag andades tungt och fort, jag kände vreden växa inom mig. Jag såg rakt in i Louis blå ögon.
“Tat’ lugnt, vi driver med dig okej”? Det var Zayn som hade kommit fram och stod nu bredvid mig och Louis.
“Tror du att jag tycker att det här är kul”? Jag stod nu vänd emot Zayn som såg lite smått chockad ut.
“Josephine? Zayn”? Det var Niall som hade kommit fram till oss och tittade nu på oss med stora ögon.
“Jag orkar inte mer om ni hatar mig så fucking mycket kan jag göra er den tjänsten och ta livet av mig, jag bryr mig inte”. Och med det vände jag mig om och sprang iväg. Jag tittade inte på deras miner… Jag vågade inte…
---------------------
Nialls POV:
“Vi ses senare”. Jag vinkade till Josephine som sprang iväg till sin nästa lektion.
När jag gick genom korridoren ner till Bildsalen kände jag besvikelsen komma sköljandes. Så klart skulle hon falla för Louis och inte mig.
Jag gick ner för korridoren och in i bildsalen. Zayn satt tillsammans med Liam. Louis och Harry satt säkert i något hörn och “myste”.
“Zayn, Liam”. Jag gick fram till killarna och log.
“Hur var eran dejt då”?
“Liam sitt still för fan”. Zayn satt och ritade av Liam när han satt på en stol och eftersom han inte fick röra på sig blev Zayn lite smått sur när han rörde på sig.
“Dejt”? Jag frös till och kände hur rådnanden kom smygandes.
“Ja du och Josephine eller vad hon heter”.
“Liam jag lovar att jag kommer döda dig om du rör på dig gen”.
“Det är inget någon dejt vi tränade bara okej”?
“Whatever”.
Josephines POV
Dagen gick och det vad dags att dra till dansen.
“Josephine du tappade något”. Jag ville inte stanna eftersom att jag var sen till bussen men jag var tvungen eftersom jag kände igen rösten.
“Vad”? Jag vände mig om jag tittade på marken.
“Farten”! Det var Louis som hade ropat efter mig och med min tur gick bussen precis när jag vände mig om.
Jag hörde skratten bakom mig, det kändes som knivar emot mig rygg.
“Man lägg av för fan”. Killarna tystnade och stirrade på mig när jag gick fram till dom.
Jag stod så nära Louis så jag kände hans andetag.
“Ehh...Va”?
“Spela inte dum nu. Vad fan har jag gjort för att ni ska mobba mig? Här kommer jag och hoppas på något bra och det första ni säger till mig är att ni tänker döda mig om jag rör Liam eller vad fan ni sa. Varför skulle jag röra honom? Tror ni att jag tycker att det är kul att flytta varje år till olika länder”? Jag andades tungt och fort, jag kände vreden växa inom mig. Jag såg rakt in i Louis blå ögon.
“Tat’ lugnt, vi driver med dig okej”? Det var Zayn som hade kommit fram och stod nu bredvid mig och Louis.
“Tror du att jag tycker att det här är kul”? Jag stod nu vänd emot Zayn som såg lite smått chockad ut.
“Josephine? Zayn”? Det var Niall som hade kommit fram till oss och tittade nu på oss med stora ögon.
“Jag orkar inte mer om ni hatar mig så fucking mycket kan jag göra er den tjänsten och ta livet av mig, jag bryr mig inte”. Och med det vände jag mig om och sprang iväg. Jag tittade inte på deras miner… Jag vågade inte…
Sadness + Zayn = happy ending - Ziall
Nialls POV
-Why me? Why just me, what did I do to make them not like me as mush as the others? I was sitting in my sofa in my flat after a long day with radio shows and stuff.
After their first show the guys went out to write autographs and stuff. But nearly no one wanted Nialls’ autographs but everyone else. At the time he just smiled and walked on but now he was so sad. Why didn’t people like him?
-Well of course I’m ugly and I can’t sing. I should stop this now. As he stood up and turned around he met brown glittering eyes.
-Stop what? Zayn asked with a surprised voice.
-Oh hey Zayn. I gave him a quick smile when I realised that he might heard me.
-Did I hear right when you said that you were ugly and so?
-Oh, yea. So? As I made my way beside him to the door he grabbed my arm and hold it tight.
-Niall you’re NOT ugly. Stop with that shit. Everyone loves you.
-Hah, love me? Everyone hates me. I felt my tears as they fell down my cheek.
-Yea?
-Every fucking day when I logging in to Twitter I gets alot of hates from people that says that I should quit the band and that I’m ugly and fat and-and. I couldn't speak more for all the tears made me sobbing.
-Niall don’t let them come to you. You’re not ugly, the other way around you are beautiful and you’re really talent, you have the voice of an angle and fat? Have you seen yourself in a mirror? You’re just perfect.
-You know how I think that perfect is boring. I gave him a small smile before I turned around and gave Zayn a hug. I sank more and more into his arms.
-Want to watch a movie so you can feel better?
I gave him a nob into his chest.
Zayns’ POV:
-What do you want to watch? I looked down at the smaller boy and smiled.
-Can we watch Finding Nemo? He asked with a low voice.
-Yea, anything for you. And when Niall turned his head up and looked me right in my eyes I realised: I WOULD do anything for this little blond boy. That I wanted to protect him form everything bad.
-Thanks Zayn for cheering me up.
-No problems. By the way guess what?
Niall gave me a weird look before hi shake his head.
-No what?
-I love you. I said and saw how the blush came hunting on Nialls cheeks.
-Why me? Why just me, what did I do to make them not like me as mush as the others? I was sitting in my sofa in my flat after a long day with radio shows and stuff.
After their first show the guys went out to write autographs and stuff. But nearly no one wanted Nialls’ autographs but everyone else. At the time he just smiled and walked on but now he was so sad. Why didn’t people like him?
-Well of course I’m ugly and I can’t sing. I should stop this now. As he stood up and turned around he met brown glittering eyes.
-Stop what? Zayn asked with a surprised voice.
-Oh hey Zayn. I gave him a quick smile when I realised that he might heard me.
-Did I hear right when you said that you were ugly and so?
-Oh, yea. So? As I made my way beside him to the door he grabbed my arm and hold it tight.
-Niall you’re NOT ugly. Stop with that shit. Everyone loves you.
-Hah, love me? Everyone hates me. I felt my tears as they fell down my cheek.
-Yea?
-Every fucking day when I logging in to Twitter I gets alot of hates from people that says that I should quit the band and that I’m ugly and fat and-and. I couldn't speak more for all the tears made me sobbing.
-Niall don’t let them come to you. You’re not ugly, the other way around you are beautiful and you’re really talent, you have the voice of an angle and fat? Have you seen yourself in a mirror? You’re just perfect.
-You know how I think that perfect is boring. I gave him a small smile before I turned around and gave Zayn a hug. I sank more and more into his arms.
-Want to watch a movie so you can feel better?
I gave him a nob into his chest.
Zayns’ POV:
-What do you want to watch? I looked down at the smaller boy and smiled.
-Can we watch Finding Nemo? He asked with a low voice.
-Yea, anything for you. And when Niall turned his head up and looked me right in my eyes I realised: I WOULD do anything for this little blond boy. That I wanted to protect him form everything bad.
-Thanks Zayn for cheering me up.
-No problems. By the way guess what?
Niall gave me a weird look before hi shake his head.
-No what?
-I love you. I said and saw how the blush came hunting on Nialls cheeks.
