Hello again - Larry
Detta är inget som jag skrivit för skoj skull det är egentligen något jag slängde ihop dom sista minutrarna på Svenskalektionen så att det såg ut som om jag har jobbat xD
Men den blev nästan bra iaf :D
Juste det här är min första Larry fan fic så hoppas inte på för mycket :D
----------------------------------------------
“Harry, vart är du”?! Jag hörde mitt namn ropas men jag sa inget.
“Harry, kom fram”! Det var sommar och varmt. Vinden lekte lätt med mitt bruna lockiga hår och löven runt mig. Jag och Louis hade känt varandra i tre år nu, det är nästan hela mitt liv. Eftersom att jag är åtta och Louis är tio.
Vi hade lovat att vi skulle vart bästa vänner för alltid, att vi aldrig skulle skiljas åt, men vi fick inte som vi ville. Louis skulle flytta till Los Angles och jag skulle stanna här i New york. Eller ja lite utanför New York men nästan där. Jag ville inte förlora honom. Jag ville inte bli av med min brunhåriga vän. Vad skulle jag göra utan Boo-bear?
“Harry, snälla kom fram”. Louis röst lät oroad och tjock av tårar. Jag kramade trädstammen hårdare, varför skulle vi skiljas åt? Tårar började rinna ner på min kind. Jag såg Louis springa snabbt förbi trädet jag satt i. Jag höll andan och hoppades på att jag inte skulle höra mina snyftningar.
“Harry vart är du”? Louis tittade sig omkring och sen upp. ”Harry kom ner, du kan ramla ner och slå ihjäl dig”.
“Vad spelar det för roll? Jag kommer dö av ensamheten om du lämnar mig”. Nu lät jag tårarna rinna hur mycket dom ville.
“Snälla Hazza, du betyder så mycket för mig, jag vill säga hej då åtminstånde”. Jag nickade och klättrade ner med tårarna strömandes ner för kinderna.
“Jag kommer sakna dig jättemycket men så fort jag blir 20 flyttar jag tillbaka. Okej”? Louis kramade om mig. Jag skulle sakna hans kramar, nära och kärleksfulla. Jag drog in hans doft och nickade intill hans nacke.
Vi stod där en lång stund innan Louis släppte taget och gick iväg.
Jag gjorde inget, jag stod bara där och såg den äldre pojken försvinna .
15 år senare:
Det hade gått 15 år sen Louis hade flyttat. Med tiden hade det blivit lättare med dom första dagarna utan Louis vid min sida satt jag bara och grät.
Jag hade växt till mig en del nu. Lång och ganska snygg om man får säga så själv. Jag jobbade nu som bagare i mammas bageri. Det var ett hårt jobb men det var kul och man tjänade på det. Jag hade en egen lägenhet mitt inne i central New York.
Louis hade lovat mig att han skulle komma tillbaka när han var 20 år, det var för fem år sen. Jag hade tappar hoppet på att få se honom igen efter dom fem åren som hade gått. Tänk om han hade hittat någon söt tjej och skaffat familj medans jag har väntat på honom. Tänk om han har glömt bort mig. Tänk om han var död.
Med alla dessa tankar i huvudet drog jag på mig min jacka och blåa Converse. Det var helg och jag skulle träffa Sean och Niall.
Jag gick ut på gatan. Det var fullt av bilar och folk, som vanligt då. Jag gick till höger och upp emot övergångsstället. Folk knuffades för att komma över, det var trångt och varmt. Jag stannade längst fram i klungan och väntade på att det skulle bli grönt för oss. Det blev grönt för bilarna som startade motorerna. Jag kände hur folk tryckte på bakifrån men jag stod stilla. Helt plötsligt kände jag en hård knuff bakifrån och jag föll framåt. Det ändes som om tiden stod stilla när jag föll genom luften tills jag slog i den hårda asfalten. Bromsljud skrek och långt borta hörde jag hur folk skrek. En snabb smärta i sidan slog till och jag kände hur luften tömma mina lungor.
Pip Pip Pip. Ljuden lät avlägsna men ändå tydligt. Jag kunde fortfarande inte öppna ögonen men jag kände närvaron av en varm själ.
“Vart är jag”? Mumlade jag.
“Harry, hur mår du”? Jag kände igen rösten men inte helt riktigt. Den var för vuxen för att vara hans.
“Eh, ont i huvudet och i sidan”. Jag kved till av smärtan som slog till i lungorna när jag pratade.
“Jag kallar efter doktor”. Synen blev bättre och jag hann precis se ryggen på personen som varit i mitt rum. Han var inte så lång så han kunde inte varit mycket yngre än mig. Han hade platt brunt hår men det kunde lika gärna vara lockigt blont. Vem vet min syn var ju fortfarande suddig.
Efter en kort stund kom en lång man in i rummet, först stod han bara och tittade på mig och sen suckand han djupt.
“Då ska vi se, jag ska göra några tester och sen får du åka hem”. Jag nickade och manen gick ut. Jag vände blicken till manen som stod i dörröppningen och såg på mig med ledsna ögon. Nu var min syn tillbaka och jag kunde se honom klart. Som sagt var han ganska kort och hade platt brunt hår, troligen plattat med plattång. Han hade blåa ögon som troligen brukade vara glada men just nu var dom fyllda med sorg.
“Förlåt att jag frågar, men vem är du”? Någon sekund efter jag frågade det önskade jag att jag bara hållit tyst. Tårar hade fyllt ögonen på manen och nu svämmade dom över. Han slog händerna för sitt ansikte och jag hörde hans snyftningar.
“Förlåt jag menar inte”. Jag satte mig upp även fast smärtan var hemsk. Jag ställde mig upp och gick fram till honom. Det tog bara en sekunds tvekan innan jag slog armarna om manen. Där var den igen, den där känslan som säger att jag vet vem det här är. “Louis förlåt att jag glömde dig”. Han stannade till mitt i en snyftning och tittade upp på mig.
“Du kommer ihåg, jag trodde du hade glömt mig”. Han kramade om mig och begravde sitt huvud i min nacke.
“Ja glömma dig? Nej jag trodde du hade glömt mig eller något eftersom att du aldrig kom tillbaka”. Jag puttade ifrån mig från Louis och tittade på honom med stora ögon.
“Jaha du menar det. Nej jag försökte komma tillbaka men jag kunde inte”. Louis tittade ner i golvet.
“Det är lugnt. Vi är ju tillsammans nu”. Jag satte två fingrar under hans haka så att han tittade upp på mig. “Jag har saknat dig så mycket”. Jag lade min panna emot Louis och log.
“Jag har saknat dig med”.
Men den blev nästan bra iaf :D
Juste det här är min första Larry fan fic så hoppas inte på för mycket :D
----------------------------------------------
“Harry, vart är du”?! Jag hörde mitt namn ropas men jag sa inget.
“Harry, kom fram”! Det var sommar och varmt. Vinden lekte lätt med mitt bruna lockiga hår och löven runt mig. Jag och Louis hade känt varandra i tre år nu, det är nästan hela mitt liv. Eftersom att jag är åtta och Louis är tio.
Vi hade lovat att vi skulle vart bästa vänner för alltid, att vi aldrig skulle skiljas åt, men vi fick inte som vi ville. Louis skulle flytta till Los Angles och jag skulle stanna här i New york. Eller ja lite utanför New York men nästan där. Jag ville inte förlora honom. Jag ville inte bli av med min brunhåriga vän. Vad skulle jag göra utan Boo-bear?
“Harry, snälla kom fram”. Louis röst lät oroad och tjock av tårar. Jag kramade trädstammen hårdare, varför skulle vi skiljas åt? Tårar började rinna ner på min kind. Jag såg Louis springa snabbt förbi trädet jag satt i. Jag höll andan och hoppades på att jag inte skulle höra mina snyftningar.
“Harry vart är du”? Louis tittade sig omkring och sen upp. ”Harry kom ner, du kan ramla ner och slå ihjäl dig”.
“Vad spelar det för roll? Jag kommer dö av ensamheten om du lämnar mig”. Nu lät jag tårarna rinna hur mycket dom ville.
“Snälla Hazza, du betyder så mycket för mig, jag vill säga hej då åtminstånde”. Jag nickade och klättrade ner med tårarna strömandes ner för kinderna.
“Jag kommer sakna dig jättemycket men så fort jag blir 20 flyttar jag tillbaka. Okej”? Louis kramade om mig. Jag skulle sakna hans kramar, nära och kärleksfulla. Jag drog in hans doft och nickade intill hans nacke.
Vi stod där en lång stund innan Louis släppte taget och gick iväg.
Jag gjorde inget, jag stod bara där och såg den äldre pojken försvinna .
15 år senare:
Det hade gått 15 år sen Louis hade flyttat. Med tiden hade det blivit lättare med dom första dagarna utan Louis vid min sida satt jag bara och grät.
Jag hade växt till mig en del nu. Lång och ganska snygg om man får säga så själv. Jag jobbade nu som bagare i mammas bageri. Det var ett hårt jobb men det var kul och man tjänade på det. Jag hade en egen lägenhet mitt inne i central New York.
Louis hade lovat mig att han skulle komma tillbaka när han var 20 år, det var för fem år sen. Jag hade tappar hoppet på att få se honom igen efter dom fem åren som hade gått. Tänk om han hade hittat någon söt tjej och skaffat familj medans jag har väntat på honom. Tänk om han har glömt bort mig. Tänk om han var död.
Med alla dessa tankar i huvudet drog jag på mig min jacka och blåa Converse. Det var helg och jag skulle träffa Sean och Niall.
Jag gick ut på gatan. Det var fullt av bilar och folk, som vanligt då. Jag gick till höger och upp emot övergångsstället. Folk knuffades för att komma över, det var trångt och varmt. Jag stannade längst fram i klungan och väntade på att det skulle bli grönt för oss. Det blev grönt för bilarna som startade motorerna. Jag kände hur folk tryckte på bakifrån men jag stod stilla. Helt plötsligt kände jag en hård knuff bakifrån och jag föll framåt. Det ändes som om tiden stod stilla när jag föll genom luften tills jag slog i den hårda asfalten. Bromsljud skrek och långt borta hörde jag hur folk skrek. En snabb smärta i sidan slog till och jag kände hur luften tömma mina lungor.
Pip Pip Pip. Ljuden lät avlägsna men ändå tydligt. Jag kunde fortfarande inte öppna ögonen men jag kände närvaron av en varm själ.
“Vart är jag”? Mumlade jag.
“Harry, hur mår du”? Jag kände igen rösten men inte helt riktigt. Den var för vuxen för att vara hans.
“Eh, ont i huvudet och i sidan”. Jag kved till av smärtan som slog till i lungorna när jag pratade.
“Jag kallar efter doktor”. Synen blev bättre och jag hann precis se ryggen på personen som varit i mitt rum. Han var inte så lång så han kunde inte varit mycket yngre än mig. Han hade platt brunt hår men det kunde lika gärna vara lockigt blont. Vem vet min syn var ju fortfarande suddig.
Efter en kort stund kom en lång man in i rummet, först stod han bara och tittade på mig och sen suckand han djupt.
“Då ska vi se, jag ska göra några tester och sen får du åka hem”. Jag nickade och manen gick ut. Jag vände blicken till manen som stod i dörröppningen och såg på mig med ledsna ögon. Nu var min syn tillbaka och jag kunde se honom klart. Som sagt var han ganska kort och hade platt brunt hår, troligen plattat med plattång. Han hade blåa ögon som troligen brukade vara glada men just nu var dom fyllda med sorg.
“Förlåt att jag frågar, men vem är du”? Någon sekund efter jag frågade det önskade jag att jag bara hållit tyst. Tårar hade fyllt ögonen på manen och nu svämmade dom över. Han slog händerna för sitt ansikte och jag hörde hans snyftningar.
“Förlåt jag menar inte”. Jag satte mig upp även fast smärtan var hemsk. Jag ställde mig upp och gick fram till honom. Det tog bara en sekunds tvekan innan jag slog armarna om manen. Där var den igen, den där känslan som säger att jag vet vem det här är. “Louis förlåt att jag glömde dig”. Han stannade till mitt i en snyftning och tittade upp på mig.
“Du kommer ihåg, jag trodde du hade glömt mig”. Han kramade om mig och begravde sitt huvud i min nacke.
“Ja glömma dig? Nej jag trodde du hade glömt mig eller något eftersom att du aldrig kom tillbaka”. Jag puttade ifrån mig från Louis och tittade på honom med stora ögon.
“Jaha du menar det. Nej jag försökte komma tillbaka men jag kunde inte”. Louis tittade ner i golvet.
“Det är lugnt. Vi är ju tillsammans nu”. Jag satte två fingrar under hans haka så att han tittade upp på mig. “Jag har saknat dig så mycket”. Jag lade min panna emot Louis och log.
“Jag har saknat dig med”.
Kommentarer
Trackback
